Haveriet

Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. De pengar som placeras i fonder kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka hela det insatta kapitalet.

Men innan vi vältrar oss i skavsåren. Hur stort var egentligen haveriet? Nuförtiden blir ju inga skandaler riktiga skandaler länge. Det är knappt att Alectas pågående haveri blir nyhetsdominerande mer än den vanliga kvarten och knappt ens det på Twitter (numera X) som ganska snabbt istället fokar på Raggmunkar och Strandhällar, igen. 

I hårda siffror landar fonden mellan mars 2023 och mars 2024 ca 7,5 procent efter ett brett jämförelseindex för amerikanska aktier och ca 5 procent efter en genomsnittlig USA-fond. Som indexfond en ren katastrof. Som en tifolös hemmaförlust, planstormning och bengalpingis i en och samma premiär. Eller på kontorssvenska. Undermåligt och uselt. Ett haveri för spararen som trodde hen hade pengarna i en USA-indexfond.

Lärdomar

1. Den första lärdomen – att kombinera en master feeder-lösning med ett relativt nytt ”hållbart” index, som viktar om lite hur som helst i en Best in Class strategi (dvs de 25 procent bästa bolagen utifrån hållbarhet), är en mindre bra idé. Det är så långt ifrån indexförvaltning, enligt den riktiga definitionen, man kan komma. Best in Class-strategin brukar vanligtvis vara en samlad bedömning av många olika faktorer. Både hållbarhetsrelaterade, och eftersom det ändå handlar om avkastning, ekonomiska eller ekonomirelaterade faktorer.

2. En annan lärdom är, att om man är ute efter att göra något enkelt, greppbart och effektfullt så är negativ screening av sektorer snarare än bolag, mer effektivt. Ofta stannar dessa strategier vid att ett mindre antal bolag försvinner, vilket gör att avkastningsskillnaderna jämfört med ”ett normalt” marknadsindex blir begränsade. Det är dessutom det som vanligt folk uppskattar mest, om man bara frågade dem. Alltså att ens sparande helt undantar vissa sektorer, oftast kopplat till rent etiska eller moraliska värderingar. Tobak, Bonking etc.

3. Den tredje lärdomen är att förstå vad man inte äger. Ack så viktigt. Indexfondernas, i klassisk tappning, styrka är att man är bred. Man äger det mesta, även om det finns en exkluderingsstrategi, och man äger det kontinuerligt. Att, som i det aktuella fallet, ta bort 5 av de 7 största bolagen i en marknad innebär en rejäl avvikelse mot index oavsett vilket mått man använder. Att det därtill kontinuerligt görs justeringar, dvs att det index man följer konstrueras om titt som tätt, är heller inget bra. I praktiken ger man upp den historiskt väldigt framgångsrika buy and hold-strategin som är indexfondernas styrka.

En "Hållbarhetsdatakvant-fond"

I praktiken lyckades man skapa en aktivt förvaltad fond, med något oklar investeringsfilosofi, utöver det faktum att man följer ett hållbarhetsindex.
I förlängningen innebär detta, ju, att man har skapat en hållbarhetsfond med kvantitativ förvaltning, och då inte ekonomisk kvantitativ utan en “hållbarhetsdatakvant-fond”. Och det vore ju helt ok om man hade förstått vad man skapat och marknadsfört fonden utifrån denna premiss. På samma sätt som Stenmark tyckte att det inte var värt att förklara för någon som inte begriper, kommunicerade man till kunderna. Att man därtill inte hade förstått vad man hade gjort är ju bara att beklaga.

Ingen talar om risken

Men, det som hände har också en bredare relevans och sätter ljus på annat som skaver. Hela finansbranschen har hållbarhet högt på agendan, oavsett om det gäller nya regler som är på g, nya regler som ska implementeras, eller ganska nya regler som förändras och allt tillhörande denna regelflora i form av governance, processer, dokumentation, system och data. Men, ingen talar om risken för att det som just skedde hos Avanza kan hända igen, i större eller mindre omfattning, för andra fonder: Dvs det enkla faktum att exkludering av stora delar av ett investeringsunivers riskerar att sänka den långsiktiga avkastningen.

Blackrock har sett risken och tonat ner heja heja-kören. I Sverige klarar vi dock bara av en åsikt i taget som alla kan hålla med om, eller i alla fall hålla sig i närheten av.

Ingen. Absolut ingen har ställt sig upp och hävdat att riskerna med olika hållbarhetsstrategier är, delvis helt oprövade och okända, och kanske rejält stora.  Stora i den mening att det kan leda till väsentligt lägre avkastning på kort och medellång sikt än ”marknaden” men även att det över längre tidsperioder kan leda till lägre avkastning eller lägre pension.

”Men sådär kan man ju inte tänka juuu. Tänk om alla tänkte sådär då kommer det ju inte att bli bättre”.

Det är förvisso sant.

Svaret

Mitt svar är motfrågan: Vilken rättslig och moralisk rätt kommer makthavarna med när de tvingar enskilda individer till något som de, kanske, inte har råd att delta i. De folkvalda och den apparatus som beslutar om alla regler, till följd av att den politiska makten inte klarar problemet, har svag grund för att lägga problemet i knäet på en stackars tjänstepensionssparare som försöker få ihop till mat och hyra efter 65 års ålder. Varför ska alla dessa människor, var och en för sig, ta ansvaret för något som bör ha en politisk lösning?

Ett av svaren är ju att det faktum att det inte finns någon politisk lösning, eller att den politiska lösningen skulle innebära att de som tog beslutet blev bortröstade.

Men frågan är om nuvarande lösning flyger. Och problemet, eller klimatkrisen, är för stort för att ignorera, även om det skulle snöa i Götaland ända in maj, som vintern 1965.