Ny tid, samma gamla värld?

Kom ihåg att investeringar innebär en risk.

Mor tyckte världen blivit brutal. Jag är benägen är hålla med men frågan är om det blivit så mycket brutalare, det var ingen walk in the park förr heller. Kanske är det är tillgången på information och dess hastighet som blivit större och snabbare. Eller närheten till eländet. Det kryper på en.

Oavsett. Det längtas tillbaka. Till det grumliga minnet av tiden med låga räntor, riktig vinter och bra mello. Den tiden har nog aldrig funnits. Men det är ett fint konstruerat minne.  Det enda som var bättre förr var pensionens relation till slutlönen och Zlatan. Men hatten av för den långe. Nytt rekord; äldsta någonsin i Milan. Genom tiderna. Fyller 42 i år. OMG.

Kanske är inflationstoppen redan nådd och nu handlar det om att säkra segern och trycka ner prishöjningarna. I USA är mönstret tydligt, men förloppet segt och orsaksbilden så rörig att centralbanksledamöterna erkänner osäkerheten öppet. Vi på den här sidan havet har samma bild fast lite sämre. Som vanligt.

Frågan är vad som händer om inte saker går tillbaka till att likna det som var innan covid. På samma sätt som vid tidigare skiften finns det en mer eller mindre outtalad förväntan och önskan om att saker ska normaliseras till det som gällde innan. Och så kanske det blir. Eller inte. Det verkar nu mera troligt att saker och ting normaliseras till det som var innan innan. Alltså till tiden från millennieskiftet till finanskrisen. I skrivande stund är boräntorna redan tillbaka till trakter runt 2012. Även räntorna går fort i hockey. 

Småsvajig ekonomi. Geopolitiska spänningar. Räntor. Om inte annat är upprinnelsen till dagens röriga värld ganska lik upprinnelsen till åren i början av milleniet. Nästan skrämmande lik. Rena värderingsexcesser sett till delar av teknologisektorn. Svaga statsfinanser som ändå tuffar på, förutom kanske i Sverige där statsfinanserna ser bra ut. Social rörelse och oro. Antietablissemang-protester. Geopolitiska störningar och konflikter. Samtidigt hittar man samma teman om man studerar 1980-, 70- och 60-talen. Det är skillnad på hur problemen tar sig uttryck men på det stora hela, samma värld på samma sätt. Det som kanske förändrats mest är hur man uppfattar världen, historien och samtiden.

Min egen, kanske naiva, modernistiska tro på att saker och ting blir bättre, att vi ackumulerar kunskap, inte gör om gamla misstag, samtidigt som vi utvecklas både strukturellt och teknologiskt, kanske bara går att härleda till innehållet men inte till form/uttryck. Eller så är vi bara längst nere i svackan där man ser uppförsbacke både bakåt och framåt, för tiden har inte hamnat ur led senaste åren. Men, den var nog ur led redan innan Shakespeare konstaterade det i mitten av förra milleniet!

Men framåt kommer vi behöva ta tag i de problem som vi ignorerat för länge (kraftig floskelvarning). Bostadsmarknaden fungerade inte vid ultralåga räntor och fungerar ännu sämre vid halvhöga. Ingen bygger. Ingen har råd. Ingen vill trängas. Alla vill bo. Pensionssystemet haltade innan det blev helt politiserat och fungerar nu inte alls. Våldet. Vården. Kommunernas framtida försörjningsbörda. Försvaret. Energiförsörjningen. Klimatet. Kollektivtrafiken. En diger lista av misslyckanden som måste åtgärdas och som tyvärr riskerar att byggas på.

Bortsett alla grandiosa utmaningar på global, regional, nationell och lokal nivå ser det ju ganska bra ut. I alla fall just nu.

Mycket av eländet kommer rimligen aldrig inträffa. Och när allt ser bra ut är det för sent att ta risk. Och då är vår bästa tid nog redan nu, för vem minns väl den snö som föll i fjol. För mitt i snösmockan nalkas ändå våren.

I nyförvärvens tid.