Risken med att ta för lite risk

Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. De pengar som placeras i fonder kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka hela det insatta kapitalet.

På seminariet om rådgivning och risktagande flödade klyschor, klichéer och relevanta gamla sanningar. Som vanligt. Vi längst bak i klassrummet med flygfärdiga kautschuk noterade den uppenbara frånvaron av målstyrning. Det är ju jättebra att alla tar en precis passande risk och får precis exakt, sällan efterfrågad, dos av hållbarhet, men sparande har ju ett syfte. I ekonomisk mening är sparande bara uppskjuten konsumtion. Och när det snävar in på pensionen är nyttan helt avgörande. Att hamna rätt riskmässigt för att hamna fel inkomstmässigt vid pensionering, är att låta ”det bästa” bli det godas fiende. Det hela gömmer en djup tragik. Man vet egentligen redan från början att det inte kommer bli bra i slutändan, men gör inget åt det fast man kan!

Inte ok.

Och dessutom är en het riskdiskussion med tillhörande ett (1) års scenarier (dvs hur illa det kan gå) obsolet och meningslös. Risken att förlora pengar, fram till att pengarna ska börja användas, på långsiktigt sparande är låg. Risken att förlora vid långsiktigt sparande i breda aktiefonder, oerhört låg. Väsentligt lägre än risken att dö innan 64 års ålder, som är 15% för män och 9% för kvinnor, vilket ger ett snitt på 12% ish!, för alla dem med allmän matte i bagaget.

Lägger man sen till att man vill ha sparkapitalet utbetalat i säg 20 år får vi en spartid för en 40-åring idag på totalt 45 år. Det är många år. Backar vi 45 år från idag hamnar vi i punken, dvs 1978, med kläder i färgkombinationen brunt & orange. 

Inte kul.

Men det är däremot avkastning på den typen långa perioder, över knappa 150 år har svenska aktier en förräntningstakt på drygt 9%. 100 kr blir 4833 kr. Eller 4733% i avkastning på 45 år. Justerar vi för nuvarande ränteläge, och lägger på historisk riskpremie för aktier (4,5) på en femårig obligationsränta (2,4%) landar vi på 7,9 i årlig förräntningstakt. 100 kr blir 3061 kr. 100 000 kr blir 3 061 717 kr.

Och med detta i minnet blir, som sagt, alla diskussioner om risken på kort sikt ganska meningslösa. Och bristen på målfokusering, dvs vad man vill och behöver uppnå, mycket meningslös. För risken är, som du nog redan vet eller förstått, inte att ta för mycket risk utan för lite risk. Det är ju ett av huvudskälen till att statens ickevalsalternativ i PPM är all in i globala aktier och att flera av avtalspensionsområdena också är, all in i aktier. Och där är väl tjänstemännens lösning undantaget som bekräftar regeln, men” parterna ska ha sitt” som Frank Andersson sa, fritt citerat.

Men vi är ju människor och inte homo economicus. Som tur är. Det finns naturligtvis både strukturella som individuella faktorer som bestämmer hur mycket risk en individ vill och kan ta. Socioekonomisk bakgrund och ekonomiskt självförtroende är starka drivkrafter för att vara beredd att ta större risker än genomsnittet. Kön är en variabel. Kvinnor mera riskaverta jämfört med män. Men. Ekonomisk styrka, dvs inkomst och förmögenhet trumfar kön. Så risktagande är inte av Gud, eller någon annan, givet. Man kan förändras. Man kan låta viljan styra för att uppnå något, och låta den trumfa rädslan att förlora något. Och då pratar vi inte om att man slänger sig ut i ett risktagande såsom att vara ordentligt berusad och ro ut med båten utan flytväst i en lugn sjö nära land. För det ska man inte göra enligt anslagstavlan. 

En god bit på vägen är att man flyttar upp ett steg eller två steg i risktrappan. Översatt till olika tillgångar: från kontot till räntefonden. Från räntefonden till företagsobligationsfonden. Från företagsobligationsfonden till blandfonden. Från blandfonden till aktiefonden. Och, om man är en känslig tittare, avhåller sig för större engagemang.

Buffets klassiska utsaga att finansiella investeringar är som en tvål, den minskar om man håller på för mycket, är ganska sann för väldigt många. Skärmdumparna på Twitter om folks veckoavkastningar är måhända inte fejk. Men de säger inte hela sanningen om minussiffrorna veckan innan. Eller något om det absurt höga risktagande det kan vara att spekulera, oavsett om det är Fingerprint eller Samhällsbyggnadsbolaget.

Finansiellt risktagande hos folk i allmänhet bygger ofta på tron att man ska ha en välgrundad uppfattning om ekonomiska parametrar och därifrån kunna göra en prognos eller utsaga, eller i vart fall en duglig känsla om framtiden. Det är, ju, helt uppåt väggarna. Dels behövs det inte. Framförallt inte i det långa perspektivet. Och dels är det i princip omöjligt att få till en dugligt bra träffbild. Inte ens ekonomerna kan spå grundläggande ekonomiska data på tre månader. Och även om man mot alla odds lyckades få fram en sån bild så är den antingen fin och bra, vilket innebär att allt det fina och bra är inprisat och härifrån blir det problem. Eller så är den ful och dålig och då är den emotionella beslutsapparaten och riskaversionen i full gång.

Metod trumfar prognos. Tid trumfar tajming. Tanke trumfar känsla.

Glöm inte solskyddet.