Deglobalisering, energikris och inflationstryck

Kom ihåg att investeringar innebär en risk.

Vintern är på väg, både bokstavligt och bildligt när världen närmar sig vägskälet. Skulle krisen eskalera kommer konsekvenserna av kriget i Ukraina fördjupas. Det innebär mer turbulens, dominoeffekter i ekonomin eller nya okända effekter som handelsembargon, fler konfliktytor eller global polarisering.

Eller så blir vintern blir mild på alla sätt och vis. Inflationen avtar, räntorna taggar ner, krigsintensiteten avtar och förhandlingsbordet åker fram. Tomten dyker upp även i år. 

Eller så händer det som inte får hända med det första scenariot – men även en finansiell kris. Fastighetsbolagen imploderar, "vinst i framtiden” när bolagen stänger och alla som behöver kort eller halvlång finansiering av banker eller på obligationsmarknaden får betala dyrt. Tidvattnet går ut och nakenbadarna fryser. Massiva förluster inträffar hos stora institutioner och en riskaptit som går från ”mycket låg” till ”oerhört mycket låg”. Länder med osunda statsskulder får problem och det blir jordbävning i räntemarknaden.

Jag hävdar att det var länge sedan vi såg den riktigt breda paniken. Vi får nog gå tillbaka till finanskrisen för att hitta den riktigt breda, självförstärkande paniken brett över stora delar av investerarkollektivet. Känslan och uppfattningen att saker sker fort och ingen har kontroll över händelseutvecklingen. En kombination av för snabbt fallande dominobrickor med nya oväntade krishärdar.

Men där är vi inte än. 

Oavsett hur det blir så är det ett speciellt år i de finansiella historieböckerna. De låga räntornas snabba marsch uppåt sticker ut. De har gått från ingenting till låga – åtminstone låga i ett historiskt perspektiv.

Att vi långsiktigt skulle hamna i längre upp i det historiska spannet, med styrräntor på +5% verkar helt orimligt idag. Kanske inte imorgon. Men i alla fall idag. Ingenting tyder på det, och det prisas inte in av räntemarknaden.

Men.

Världen hade mycket svårt att ta till sig ”låg räntemiljö och expansiva centralbanker” för tio år sedan. Allt skulle normaliseras. Men räntehöjningen kom inte. Förens nu. Men då är inflationen övergående och ränteframtiden ganska ljus (dvs låg). Alltså normaliseras som det var innan Kriget. Måhända rimligt, men kanske också samma motvilja att acceptera en ny verklighet för kommande år.

De starkast historiska argumenten för låg inflation i form av globalisering och digitalisering har delvis fått sig en törn. Vi lever i en värld som deglobaliserar, både på grund av Covid och Rysslands anfallskrig i Ukraina. Kvar att bära fram det låga inflationstrycket är digitaliseringen och det trista faktum att västvärldens konsumenter och företag inte kan bära höga räntor. Vi har helt enkelt inte råd. I bästa fall blir digitaliseringen en kraft som rationaliserar och sänker kostnader; en variant av den klassiska sanningen att ”högre kostnader driver fram produktivitetshöjningar”. Självaste fundamentet för den solidariska lönepolitiken. Men till detta kommer även det sociala priset av arbetslöshet på mycket höga tal, delvis befolkat av nya grupper, professioner och utbildningsnivåer.  

Så ganska mycket talar för en ganska rörig period framåt. Sidledes med volatilitet. Men nödvändigtvis inte nattsvart. Vi har ju faktiskt ränta på lönekontot snart. Precis som förr.

Så ut med samtiden och hej 90-tal.