Ett pågående haveri

Kom ihåg att investeringar innebär en risk.

Det (då) nya pensionssystemet, ett 90-talsbarn av sin tid med fokus på tuffa besparingar, är nu kraftigt ifrågasatt när resultatet blivit verklighet för de som omfattas ”det nya” och inte ATP. Jag brukar skämtsamt säga att det bara är Zlatan och pensionerna som var bättre förr. Men med tanke på prestationerna i Serie A är det nog bara pensionerna som var bättre förr.

Det från början robusta systemet med stora inslag av valfrihet och kompletterande moment har monterats ned bit för bit. PPM-omdaningen, ett försök att från politiskt håll att visa handlingskraft, kom som konsekvens av att vissa fondbolag misskött sig. Det i sig var en följd av att Sverige på egen hand inte lyckats definiera begreppen rådgivning, försäljning, informationsgivning och förvaltning. Resultatet blev ett skolboksexempel på att hur man inte går till botten med ett problem utan botar fel med fel metod.

De delar som kompletterar den allmänna pensionen tjänstepension och privat pensionssparande har också förändrats över tid men inte primärt med fokus på individens bästa. Nyligen lättades flyttreglerna för fondförsäkring. En naturlig utveckling av systemet i takt med den digitala utvecklingen som förenklar både jämförelser och administration. Samtidigt behåller arbetsmarknadens parter makten över tusentals miljarder i de stora avtalspensionerna. Det löntagarna fått istället för lön är helt under kontroll av organisationer som många inte ens är medlemmar i. Helt utan möjlighet för individen att påverka. Långt ifrån naturligt.

Längs vägen har beslutsfattarna också helt tagit bort det individuella avdragsgilla pensionssparandet, vilket gör Sverige unikt i EU-sammanhang. Den ena sidan tyckte det vara orättvist och gynnande ”de som hade råd” och den andra sidan ”ville öka incitamentet att arbeta”. 

Att arbeta ett helt arbetsliv lönar sig knappt

Den nuvarande situationen innebär att arbeta ett helt arbetsliv, i vissa fall med full tjänstepension, knappt lönar sig jämfört att inte jobba alls. Den grundläggande principen är att det i alla fall ska finnas ett krokigt rör mellan vad man bidrar med och vad man får ut är nu helt borta. När staten iskallt räknar med att tjänstepensionen hjälper till att hålla systemet uppe blir reaktionen från arbetsmarknaden att det inte är värt att byta lön mot pension i förhandlingarna. Detta gör att den allmänna delen kan fortsätta krympa och det enda som återstår som möjlighet är det oförutsedda kryphålet löneväxling.

Jag tror på fullaste allvar att det inte finns någon som tycker att den nuvarande situation är bra. Men så länge alla deltagare maximerar sina intressen före individens nytta eller i möjligaste mån försöker skapa egennytta på bekostnad av individen så finns det ingen lösning i sikt. Landet som historiskt varit bäst i klassen på rimliga systemkonstruktioner spelar numera i medelhavsligan vad gäller pensionerna…man skäms.

Vad ska man göra åt saken?

1. Återgå till det individuella ansvaret

Med nuvarande system kan eller vill ingen ta helhetsansvaret. Men det är en aktör som sitter med svartepetter och det är individen. Därför borde alla pensioner, system och avsättningar utöver den basala inkomstpensionen alltid kännetecknas av individuell obegränsad valfrihet i hur, vem och vart man sparar. Alltid. Inga halvmesyrer till flytträtt. Inga upphandlade system. Inga begränsade valmöjligheter.

2.Särskilj på försörjningsansvaret och livstilsansvaret

Vuxna människor måste tvingas att ta ansvar för sina egna liv. För deras egen skull. Autonomi är en grundläggande förutsättning för lycka. Staten kan inte ha ett livsstilsansvar för äldre. De ansvaret måste de ta själva utifrån egna val och prioriteringar. Idag sitter halvgamla människor och tror helt felaktigt att de kommer få det ungefär som 40-talisterna och kunna shoppa i Zürich och ha ett hus i Spanien helt utan uppoffring.

3. Avdragsrätt

En väsentlig avdragsrätt på privat pensionssparande gör att individen får möjlighet att själv byta levnadsstandard ”här och nu” mot framtida levnadsstandard. Det ger incitament och det omöjliggör vår tradition med ett påtagande av den klassiska offerkoftan.

4. Progressiva skatteincitament

De ekonomiska skatteincitamenten för att arbeta efter 65 är bra men kan bli bättre (det vill säga större). Pigga och glada 65-åringar som jobbar vidare är en bra affär för individen och samhället. Men naturligtvis bör de ekonomiska incitamenten kicka in tidigare och även rikta in sig på gruppen som gärna går vid 62 år. Ett progressivt tilltagande skatteincitament.

5. Ekonomi är viktigt men inte allt

Vår egen undersökning (som du hittar här) visar på att 4 av 10 kan tänka sig att skjuta upp pensionen om man har möjlighet att jobba hemma. Arbeta hemma har som bekant fått sitt breda genomslag under pandemin. Form, sätt, samarbetsmodeller och teknik kommer garanterat att utvecklas av våra erfarenheter men det är uppenbart en drivkraft för jobba längre och därigenom få en bättre pension.